Passa med ett syfte!
När en spelare väl har utvecklat den individuella tekniska förmågan att passa och ta mot är det dags att lista ut när och kanske ännu viktigare varför; med andra ord den taktiska förmågan.
Hockey är inte som många andra sporter t.ex. fotboll, basket, handboll med flera, där spelet ofta startar från stillastående och där bollens förflyttning är långsammare än spelarens och det är lättare att använda sig av redan förutbestämda spelsätt.
I hockey är alla situationer en spelare konfronteras med unika då det är med- och motspelare på olika positioner på banan som rör sig i olika hastigheter där det också är större skillnad i vad gäller minsta hastighet och högsta hastighet. Här krävs en större noggrannhet och ett större tekniskt kunnande för att lyckas på grund av de yttre faktorerna som väsentligt försvårar passningsspelet i hockey jämfört med andra sporter men det var ju inte det tekniska vi skulle fokusera på nu.
Under puckbehandling måste en hockeyspelare bedömma och värdera situationen för att kunna avgöra vilket som är det bästa ”spelet” oavsett om det gäller att passa till en lagkamrat dvs leverera eller om det är att behålla pucken själv och transportera.
Jag menar inte att det inte bör finnas ett förutbestämt grundspel eller spelsystem med spelar i givna positioner när deras lagkamrat har pucken. Men tänk på vad som kan hända om en spelare känner att han MÅSTE passa bara för att lagkamraterna befinner sig just på en av dessa förutbestämda positioner.
Om detta sker kommer spelaren aldrig att lära sig att själv värdera och analysera fram bästa möjliga spel. Just detta är något som varje spelare måste lära sig för att kunna utvecklas i samma takt som spelet.
Alla passningar måste ha ett syfte.
Har de inte det ska de inte slås.
Laget och de enskilda spelarna arbetar hårt för att få puckkontroll. När man väl uppnåt puckontroll bör alla ansträngningar läggas åt att behålla den. Därmed bör också alla passningar slås med detta i baktanke; att behålla puckkontrollen i det egna laget.
Följande är några goda råd för att nå bättre puckkontroll i samband med passningar.
Spela enkelt.
Lysande Spelare får spelet att se enkelt ut. Det är för att de satsar på att spela enkelt. Att satsa på ”målpassen” för ofta resulterar många gånger i spelvändningar och mål bakåt istället när det riktiga målet egentligen kunde ha uppnåts med ”ett par enkla pass” istället. Att försöka spela igenom en eller flera motståndare eller en trettiometers passning är inte rätt spelat när Du kunde ha spelat en femmeters passning till en lagkamrat som hade mer tid och bättre läge.
Slå kvalitetspassningar
Det är en självklarhet att varje passning som Du slår försöker Du slå till Din lagkamrats blad. För varje försvårande och därmed fördröjande moment Din medspelare får på grund av svårigheten av att ta emot Din inte perfekt slagna passning hjälper Du motståndaren att hinna markera ut Din egen medspelare.
Lika viktigt som att sikta rätt med passningen är det att hålla rätt hastighet på densamma. Olika situationer kräver olika typ av pass men i de flesta fall skall passningen slås hårt och längs isen. Studsande och eller lösa pass ger motståndaren tid att anpassa sig i spelet. Motsatsen ger Ditt lag övetaget då motståndaren hamnar ur position och inte ges tiden att ”hänga med” i spelet.
Många spelare kan lista ut ”rätt” pass men eftersom de tar för lång tid på sig att slå den, slår den för löst eller med för dålig kvalitet spelar det ingen roll att de valde ”rätt” pass.
Att snabbt kunna bedömma vilka lagkamrater som är fria och vart Du ska passa är viktiga kunskaper man måste inneha för att kunna behålla puckkontroll men ännu viktigare är att veta NÄR Du ska passa och i de flesta fall är det så snart som möjligt (läs; direkt). Genom att vänta den där tiondels sekunden är det inte ”rätt” pass längre, speciellt om det är en lång passning.
Då och då kan Du se tre till fyra motståndare som är ur position och slå en bra lång passning men VÄLDIGT sällan! Korta passningar, tre till sex meter, är i princip alltid de bästa passningarna av många anledningar. Först och främst har de större chans att lyckas. Det är ju mycket lättare att slå en pass till en lagkamrat fem meter bort än en som är 25 meter bort. För det andra är det troligt att Din lagkamrat behöver mer tid på sig att ”få ordning” på passen när han får den. När en lång pass är på väg till en lagkamrat så är även motståndarna det och de får mer tid på sig att anpassa sitt spel efter den nya situationen. Många gånger anländer motståndaren samtidigt eller straxt efter pucken till den mottagande medspelaren och passningen har då inget syfte.
Skapa nånting av ingenting!
När en puckinnehavare inte har tid eller yta att på egen hand skapa något och dessutom blir attackerad av en eller flera motståndare är det bättre att passa till en lagkamrat än att riskera att förlora puckkontrollen till andra laget. Det är till och med bättre att, om Du inte hittar ett passningsalternativ som är säkert, att Du själv behåller pucken och låser den för motståndaren tills Du kan få stöd av Dina egna spelare. Om Du lyckas hitta en passning tar Du genast bort fokus på Dig och Du kan inta en ny yta för att återfå pucken. Uttrycket ”give & go” eller på svenska ”ge & ta” (Läs: Ge en pass & ta en ny position) är en av grundstenarna för att ett lags puckkontroll ska fungera. Om detta inte fungerar blir det istället ”Ge & se”.
Använd den sjätte utespelaren!
Detta är något som utnyttjas alldeles för sällan. Använd sargen för att slå en passning till Dig själv eller till Din lagkamrat som är markerad. Sargen tar alltid emot Din pass och slår alltid en passning lika bra som Du slog till sargen!
Om det inte finns någon att passa till då?
Ibland händer det ju faktiskt att det inte finns ett passningsalternativ beroende på Ditt eller medspelarnas felaktiga agerande. Då gäller regeln ”ingen har puckkontrollen”. Antingen låser Du puck tills Du får understöd eller så lägger Du pucken på en yta där motståndaren har minst lika långt (i tid räknat) till att få kontroll på pucken.
David vs Goliat
I ungdomshockeyn och då speciellt i åldersgrupperna U13 till U16 kan det skilja otroligt mycket mellan spelarnas fysiska utveckling inom en och samma åldersgrupp.
Detta gör att en spelare som kanske är upp emot 20cm längre och/eller väger 20kg mer vinner otroliga fördelar i spelet tack vare sitt fysiska försprång. Det är nästan så att man kan säga att man inte tävlar på lika villkor. I många andra idrotter, företrädesvis individuella sådana, delar man istället in de tävlande i viktklasser istället för åldersklasser.
Men eftersom det inte är så inom hockeyn får vi dessa stora skillnader under ett antal år då spelarna träder in i puberteten vid så olika åldrar att det kan skilja uppemot tre år mellan dem. Dessutom deltar en spelare född i januari i samma åldersgrupp som en som är född i december vilket ger ytterligare skillnad.
En längre spelare har naturligtvis en fördel gentemot den kortare vid till exempel skridskoåkning då längden på hans ben automatiskt ger honom möjlighet till längre skridskoskär, hans räckvidd är större och hans större vikt ger honom fördel vid både närkamper och skott.
Så småningom jämnas dessa skillnader ut och spelarna är till slut mer eller mindre lika långa och väger ungefär lika mycket. Även om de som fullvuxna fortfarande kan skiljas åt i större och mindre spelare så har detta mindre betydelse än vid yngre åldrar.
Risken är att dessa ”små” unga spelare slutar i ung ålder, då de inte anser att de har nån chans, är stor.
Dock vill jag hävda att många av dessa spelare istället utvecklar stora färdigheter i både teknik sväl som taktik då det blir ett sätt för dem att ”överleva”. Hur ofta är det inte man ser en spelare med bländande teknik som är just liten fysiskt? Hur ofta har man inte sett en liten spelare med ett fantastiskt spelsinne?
Det som krävs av dessa spelare är dock ett stort tålamod. Att stå ut med att vara mindre fysiskt och att ta till vara på de kunskaper i teknik och taktik som deras tränare lär ut.
Om jag var tvungen att välja mellan att vara liten eller stor från början i min hockeykarriär skulle jag utan tvekan välja liten.
Jag har sett så många tidigt fysiskt utvecklade spelare som blivit ikappväxta i 15-16 årsåldern och som inte längre kan leva på sin fysiska överlägsenhet som slutar tvärt med hockey då de inte längre åker snabbast, skjuter hårdast och/eller tacklar bäst.
Jag har dessutom själv varit med om en medspelare som när vi var i 12-årsålders blev ombedd av tränaren att byta sport för att han var så liten och klen men vägrade för han älskade hockey.
Hur det gick för honom? Jo, han spelade tio år i elitserien!!!
Mina råd till de tidigt utvecklade spelarna är att slarva inte med teknik och taktik bara för att du är ”bäst” just nu och till de senare utvecklade spelarna vill jag ge rådet att håll ut och bli så bäst du kan på just teknik och taktik för en sak är säker; du kommer att växa!
//Lasse Billing
